Skip to content

Självmord, det ulitmata sättet att ge upp på

oktober 13, 2010

Jag kan bli så otroligt uppgiven och sorgsen när människor väljer att avsluta sitt eget liv. Vad driver människor så ända fram till den absoluta gränsen att alla lösningar, allt hopp någonsin är ute. Att det enda som finns kvar är att ge upp. När livet är becksvart och till synes aldrig kommer att ljusna. Vi kan inte veta vad som händer när vi dör, ändå väljer människor en väg som endast är total ovisshet. Det kan vara helt svart, helt slut, kan med all säkerhet kännas befriande för någon som kramas av ångestens kalla hand, för någon som är rädd för att leva och känner sig jagad. Det kan vara att födas på nytt till ett nytt liv, att få börja om helt ifrån början kan med all säkerhet kännas som en lockande tanke. När allt känns hopplöst, när det känns som om ingen älskar dig eller att du inte är värd att älskas, visst skulle man då vilja börja om. Det kan vara att komma till himmelen, där förlåtelsen vaggar dig till ro. Det skulle också kunna vara ett helvete, där allt bara är värre än det som finns här.

När du når botten och när du sjunker ner i dyn och du inte kan sjunka längre ner så finns det bara en väg och det är upp. Även om allt är becksvart idag kan ljuset synas vid horisonten imorgon, eller om en vecka eller om ett par år.

Vi vet inte om vi får en chans att leva igen, kanske har vi bara detta enda livet. Kasta inte bort det. Man kan börja om från början utan att avsluta det man har på det absolut mest avslutande sätt som man kan.

Funderar du på att ge upp, det är aldrig försent att ge upp så istället för att ge upp idag så kan du ge upp imorgon och så kan du på detta sättet skjuta upp din-ge-upp-dag ända fram tills den dag du inte längre vill ge upp, ända till den dag då du lär dig att uppskatta livet igen.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. oktober 13, 2010 20:07

    Ibland finns ingen andra sida. Ibland finns heller ingenting som väntar på en. Det enda man vill är att det ska ta slut. Det som just nu pågår. Stoppa plågan.

    Att tänka på anhöriga/vänner finns inte heller egentligen, eller jo – man tänker på att det ska bli bra för dem att slippa tänka på mig. Hur skönt det ska bli för dem att sluta oroa sig.

    Nåja, det finns vägar ut. Inte nödvändigtvis upp, i alla fall inte till en början.
    Fint skrivet. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: