Skip to content

Fullmäktigekollegan Hellsborn väcker känslor

juli 26, 2011

Jag undrar om Erik egentligen kunde föreställa sig hur mycket uppmärksamhet han skulle få för sitt inlägg. Jag tror inte det. Hans inlägg som nu tagits bort på uppmaning av partivänner, jag tror att detta var ett misstag, inlägget kommer att finnas kvar på nätet ändå.

Hellsborn har på sin blogg idag förtydligat att han fördömer händelsen i Norge. När Hellsborn uttrycker de åsikter som han gör reagerar man med ryggmärgen och vill genast berätta hur fel man tycker att han har. Samtidigt tror jag att det är viktigt att bemöta hans och andra åsikter som man inte delar med argument och inte med hat. Jag tror att vi bygger på det hat som finns om vi bemöter varandra med hat. Jag vidhåller min åsikt i det tidigare blogginlägget där jag skrev att vi i omsorgen om varandra tillsammans kan skapa en bättre värld, att vi istället för ökad kontroll och inskränkt åsiktsfrihet måste värna öppenhet och demokrati.

Jag väljer att publicera ett brev som en kvinna som heter Maria har mailat till mig.

Hej Erik Hellsborn och hej Varberg!

Jag heter Maria och jag sitter här med min son, som är ett är gammal. Han älskar att titta på träd, att bli upplyft i luften tills han tjuter av skratt och att bli buren när han är trött. När han ler önskar man att man kunde ta ett kort, förstora upp det och klä varje vägg med bilden för det är ett underbart leende. Till och med när han är ledsen  måste man le för han får ett helt bedårande ansiktsuttryck. Det är ögonblick som jag tror att de flesta småbarnsföräldrar önskar att de kunde spara på burk, leva i och – misstänker jag – klamra sig fast vid under tonåren.

Tanken på denna underbara krabat, springandes längs vattenbrynet, vrålande av fasa, med en gevärsmynning riktad mot sig gör mig fysiskt illamående. För oräkneliga familjer är det den bilden som lägger sig överst i högen av minnen och tankebilder av deras barn. Det finns nog inget som de inte skulle ge om de kunde få en minut, ett enda leende, ett litet lyckligt gnolande från sitt barn, innan de måste säga hejdå för allra sista gången.

Det är i det sammanhanget som du säger dig ha förståelse för massmordet på Utöya. Det är i det sammanhanget som du drar slutsatsen att om det inte vore för ”islamiseringen” och ”massinvandringen” så skulle det inte ha hänt. Jag antar att du menar att då hade gärningsmannen (eller -männen) ha levt sitt stilla liv, utan större dramatik, oro eller
frustration över vart vårt samhälle är på väg. Jag tror inte det. Friska människor skjuter inte ihjäl tre skolklasser med exploderande kulor för att föra fram sitt budskap. Friska människor ser inte döda barn som en passande dramatisk effekt i bakgrunden av sin presentation. Friska människor förstår skillnaden mellan det som är friskt och sjukt – oavsett om det stöder deras grundläggande inställning eller inte.

Ska vi försöka att tillämpa ditt resonemang på andra områden där människor plågas och skadas också? Din hypotes om att offren åtminstone delvis bär ansvaret för gärningen och att förövaren till viss del är ett offer för omständigheterna? Vem vet – du kanske har en poäng i det du säger? Kanske skulle det vara så att vi vore skyddade mot våldtäkter och hustrumisshandel om bara vi kvinnor kunde lära oss att inte vara så rackarns provocerande? Nog skulle väl mobbning vara blott ett avlägset minne om offren ändå kunde sluta vara så himla fattiga, impopulära, tjocka och/eller fula? (Jag är dock inte helt säker på den här punkten; gudarna ska veta att jag försökte att vara snyggare i grundskolan, men ingen verkade se det.) Och nog skulle stölderna bli betydligt färre om vi inte ägde så mycket grejer? Eller, om man nu envisas med att ha en dyr mobil, bara lämnar över den om någon ber om det – vore inte det ett elegant sätt att undvika våld och hot?

Jag tycker att det är synd att du utnyttjar en sjuk människas brott i syfte att förstärka din egen världsbild. Jag håller inte med om någon av de unika ståndpunkter som du för fram, varken privat eller i politiken. (Jag säger ”unika” för att mer pengar till de som behöver det och hårdare tag mot brottsligheten kan knappast betraktas som profilfrågor.) Däremot tror jag på de demokratiska principer som garanterar oss alla rättigheten att föra fram såväl mer som mindre populära åsikter. Med den rätten kommer också ansvar. Jag tycker inte att du tar det ansvaret idag.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: