Skip to content

Vem ska betala?

april 9, 2013

Via Twitter (en riktig guldgruva) hittar jag länken till Barometern och inlägget från 19-åriga Sofia. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne, tror inte att hon har kunnat föreställa sig vilka reaktioner hennes inlägg kommer att väcka och den starka våg som kommer med sådana reaktioner (ja eller så är hon fullt medveten och har skrivit sin text för att väcka reaktioner, vad vet jag). Sofia är inte ensam om att föra fram dessa åsikter, man talar om exempelvis medborgarlön och att den möjliggör för andra värden att få växa, att människor kan ägna sig åt kultur istället för att fastna i ekorrhjulet. Men för oss som sitter fast i ”ekorrhjulet” så väcker det viss anstöt. Om jag arbetar och försörjer mig varför ska inte du arbeta och försörja dig?

Jag anser att vi ska ha ett skyddsnät, att samhället ska vara där och fånga upp de som inte klarar sig själva, att man ska kunna få försörjningsbidrag, att det finns a-kassa när man står mellan två olika jobb, att vi ska ha studiebidrag etc. Men många gånger talas det mer om rättigheter än skyldigheter. Vad har vi för skyldigheter gentemot varandra och mot vårt gemensamma samhälle? Vad kan vi förvänta oss av varandra?

Givetvis kan man känna att man inte vill arbeta, det är många som går och drömmer om mångmiljonvinsten för att bli ekonomiskt oberoende och få göra precis vad man vill. Men att inte vilja arbeta är inte samma sak som att man har rätt att slippa arbeta för sitt uppehälle. Samtidigt är det ändå en intressant vinkel som hon lyfter upp, kanske är det så att vi arbetar för mycket, för visst är det så att många av oss hade klarat oss med betydligt mindre boende och mindre prylar. Miljön hade också tjänat på det och kanske hade vi till och med varit lyckligare om vi gick ner i arbetstid och tillbringade mer tid tillsammans. Jag vet inte. Men det är ett val man gör, vi kan inte förvänta oss att samhället ska betala för att vi inte vill arbeta.

Sedan är det ett dilemma med människor som inte vill arbeta (nu tror jag inte det är så fasligt många, de allra flesta vill nog försörja sig själva), hur mycket resurser ska vi lägga ner på åtgärder/vuxendagis som inte ger ett önskat resultat. Ska människor som inte kommer i arbete gå från åtgärd till åtgärd? Jag vänder mig emot när siffrorna på sysselsatta människor blir viktigare än innehållet i sysselsättningen, när statistiken är det enda som betyder någonting.

I rättvisans namn får man väl säga att Sofia inte säger att hon inte jobbar eller att hon inte kommer att jobba, hon säger ju faktiskt bara att hon inte vill jobba och det är ju mycket man gör här i livet som man egentligen inte har särskilt stor lust till.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: