jämställdhet på det privata planet

När jämställdhet diskuteras handlar det många gånger om strukturer och samhällssymtom. Det handlar om gruppen kvinnor som om vi var en enda homogen grupp. För några år sedan talades det om männens kollektiva skuld. Det handlar om andra, inte om mig. Det talas om kvotering till bolagsstyrelser och om kvotering av föräldraförsäkringen. När jag frågor får jag svaret att ”givetvis känner inte jag mig förtryckt men det handlar om att vi behöver bekämpa de förtryckande strukturerna i solidaritet”.

Idag på den internationella kvinnodagen kan jag tänka mig att många har fokuserat på det samhälleliga därför fokuserar jag på det privata planet (återkommer med all säkerhet i ämnet vad det gäller samhällsplanet senare i veckan, Kent Persson har utlyst jämställdhet som veckans bloggdebatt). För mig handlar det om att förhållanden ska fungera och att var och en gör det som man är bra på. För mig handlar det om att varje familj själv ska få bestämma hur den familjen ska lägga upp sitt liv.

Under många år gjorde jag allt hushållsarbete i vår familj, det handlade om att min man arbetade mycket mer än mig. För mig är det en självklarhet att den som är mest hemma gör huvuddelen av hemarbetet. Detta var innan vi fick barn. När jag var hemma med vår dotter fortsatte jag att göra allt som behövde göras. Min plan var att jag satte standarden när maken skulle vara hemma. Efter drygt ett halvår hemma med barn började jag plugga igen och då stod maten på bordet när jag kom hem.

För oss har det fallit sig naturligt att den som har mest tid hemma är den som gör mest hemma. Jag gillar att laga mat, är jag hemma så är det jag som lagar maten. Min man är väldigt händig och den som står för mest av renoveringar och dylikt.

Sedan jag började arbeta i Halmstad och maken inte arbetar mer än heltid i Varberg så är det han som sköter det mesta här hemma. När jag ser mig omkring bland mina vänner är det så som det fungerar, man hjälps åt.

Jag har aldrig känt mig förhindrad av att göra vad jag vill, inte heller har jag hindrat min man att göra vad han vill. Däremot tycker jag att man ska ta hänsyn till varandra och komma fram till gemensamma beslut.

Hur har du det med jämställdheten på det privata planet? Känner du dig förtryckt eller tycker du liksom mig att det fungerar alldeles utmärkt?